nema ba to je to,dah u grlu stao,nervoza,dlanovi se znoje,nije svejedno...
meni nije svejedno,nikad nece ni bit...
ona tanka nit,sto ne da mira, i sto ne da odavle,svjetlo na kraju tunela,kad zabijemo u po minhena,lisabona,pariza,ima nas,mozemo,hocemo,daaaaj goooo
ja ne znam,zivota mi,da me ista ovliko izbaci iz takta,jebaji da vjerovatno neki hendikep,kompleks,nemam normalnu drzavu,sve u njoh truhlo ko paradajz,pa onda samo ova veza sa nekom drugom dimenzijom,zapali bar malo dišpeta,ponosa u ćojku,ne moze se ba samo zivit od danas do sutra,ko cuko na ulici,bez pocetka,sredine i kraja,ajmo momci,dajte nam razloga da sutra bar s osmjehom na licu,odemo na poso,kuci,na ulicu,blizi smo jedni drugim,vidim ljudi nosaju zastave,place mi se,to su moji ba BOSNA BOSNA BOSNA BOSNA BOSNA,nejma druge da ga jebes,nece nikad ni bit...
DLANOVI NEKA SE NE STEDE...
NAVIJAKCKA PJESMA NEKA KRENE
IZ
BOSNE I HERCEGOVINE

jebiga prenjelo me

Evo komentar sa svedskih novina:

Prevodite sebi

I kväll önskar jag att de orkar hela vägen fram










Bloggat om artikeln

Visar inlägg från de 3 högst rankade bloggarna
Tribine sve gorit ce, stadion planut ce' svako srce kucat' ce i ljudi glasno pjevat' ce: "BHF.."
Från bloggen: anesamjaO
15 nov 15:32

Portugal – Bosnien Live stream
Från bloggen: Barcelonalivestream.com
15 nov 15:18

Streamad TV: England Sverige Live vänskapsmatch över webben från Svensk TV utan kostnad
Från bloggen: Fotbolls Kanaler Live
15 nov 14:18


Vill du blogga om artikeln?












Aftonbladet.se ansvarar inte för det som står i bloggarna.



Niva: Bosnien förtjänar ett EM-slutspel


Den objektiva, neutrala och känslokalla journalisten?

Äh.

I kväll är det inte det blågula resultatet från Wembley jag bryr mig om – i kväll önskar jag bara att Europas tappraste landslag orkar hela vägen fram.


Lite beror det på hur man räknar, men styvt summerat har jag ägnat mig åt det här med sportjournalistik i ett årtionde.

Under den tiden har jag aldrig fått så stor och översvallande respons som när jag skrivit om bosnisk fotboll.

Från början förstod jag överhuvudtaget inte varför.

Det var sannerligen inte så att jag skrivit några mästerverk i ämnet, utan jag hade mest bara utgått från någon form av grundläggande journalistisk nyfikenhet.

Nästan hundratusen svenskar har rötter i Bosnien. En väldigt hög andel av dem är fotbollsintresserade, och en av dem spelar center i vårt eget representationslag.

Deras historier förtjänade att höras, var värda att berätta.

Ett av de starkaste ögonblicken

Jag skrev om familjen Ibrahimovic från Biljeljina, om det etniskt laddade derbyt i Mostar, om fansens kamp mot ett politiskt korrupt förbund och om ett charmigt landslag som till slut var någon försmädlig ramträff ifrån en resa till Sydafrika.

Det blev inget VM för Bosnien-Hercegovina, och i stället kom det blåvitgula landslaget till Råsunda för att spela vänskapsmatch en lördagskväll i maj, 2010.

De hade med sig drygt 15 000 anhängare.

När den svenska nationalsången spelades stod de upp och applåderade, i stort sett allihop.

Ögonblicket var bland det starkaste jag överhuvudtaget upplevt på en idrottsarena, i och med att det så tydligt visade prov på den här exceptionellt givmilda tacksamheten som jag själv haft förmånen att få känna av.

Väldigt många bosnier har haft det alldeles förjävla tufft de senaste 20 åren.

Omvärlden vände bort blicken när Sarajevo belägrades. FN stod bredvid och såg på vid massakern i Srebrenica.

Vandrade längs minfälten

Ändå har jag aldrig märkt av någon utbredd bitterhet när jag haft med Bosnien att göra.

I stället för att dränkas av svärta och sorg har såväl nationen som folket tagit sig framåt genom att uppskatta de rännilar av godhet som nått fram. Genuin värme har riktats mot länder som öppnat sina gränser, organisationer som hjälpt till med återuppbyggnaden – eller något så trivialt som en journalist som uppmärksammat fotbollens betydelse för ett krigsskadat land.

Det bosniska landslaget existerade flera år innan nationen fått sin formella självständighet.

På den tiden sprang spelarna ut ur det belägrade Sarajevo och bad om att krypskyttarna inte skulle hinna ställa in sina sikten. Sedan gick de över minerade, snöklädda berg i två dagar och två nätter, innan de hoppade in i lastutrymmet på en kylbil som fick fungera som spelarbuss.

Spelare, tränare och fredsavtal har kommit och gått sedan dess – men den okuvliga grundhållningen har förblivit densamma.

De har behövt den.

Gång efter gång har Bosnien spelat upp mästerskapsdörren på glänt. Gång efter gång har sedan en kombination av avgörande domarmisstag, kostsam orutin och simpel otur smällt igen den i deras ansikten. Ändå har de orkat fortsätta drömma, alla de tusentals supportrar som reser till matcherna från alla hörn av världen – och alla spelare som gör samma sak.

I dagens landslagstrupp finns killar som kriget spred ut över främmande länder.

Pjanic hamnade i Luxemburg, Salihovic i Tyskland, Medunjanin i Holland, Lulic i Schweiz och Muslimovic i småländska Habo. Där finns Begovic som växte upp i Kanada och Ibisevic som flyttade till USA.

Och där finns Edin Dzeko.

Hans historia är Bosniens

Det finns bättre fotbollsspelare i Europa – men det finns knappast någon annan fotbollsspelare med samma symboliska betydelse.

Dzekos historia är Bosniens.

För drygt 15 år sedan balanserade han på dödskanten varje dag. Han tillbringade sin barndom med att smyga ut för att spela fotboll i ruinerna av det sönderbombade Sarajevo.

I kväll leder han sitt lag mot Portugal på mäktiga Estádio da Luz.

Att prata om ödesmatcher i ett sånt här sammanhang blir rätt löjligt – men i kväll ansluter jag mig till de brokiga miljoner som innerligt hoppas att bosnierna ska få en riktig framgång att glädja sig åt.

Inte för att de behöver det.

Bosnierna är en tålig skara, som kommer tillbaka oavsett hur grymt det än slutar i Lissabon.

För att de förtjänar det.

Jos jednom, na veliko takmicenje bez nas.
Na zalost.
Portugal- Bosna 6:2

Nadam se da nam se tim nece raspasti, poslije ovog poraza. Pred ovim momcima je jos puno velikih utakmica, nadamo se da ce nas jednom i odvesti na neko veliko takmicenje.
Pozdrav reprezentaciji i navijacima.

Grupa A: (Igra se u Poljskoj)

Poljska
Grcka
Rusija
Ceska

Grupa B: (Igra se u Ukrajini)

Holandija
Danska
Njemacka
Portugal

Grupa C: (Igra se u Poljskoj)

Spanija
Italija
Irska
Hrvatska

Grupa D: (Igra se u Ukraijini)

Ukraijna
Svedska
Francuska
Engleska

Ćiro Blažević o "Euru 2012": Boli Špance ona stvar šta drugi o njima misle


Otkad to, Bog te vidio, to slavimo k'o Srbi, zapitao se Blažević


Pa mi smo najbolji na svijetu, a igramo tamo neku bunkericu i onda još na kraju slavimo. Slavimo jer smo istjerani na prvom koraku. Ma marš u p.... materinu. Kad sam se ja vratio s prvenstva, bio sam peti, pa su me stražari ovdje u Hrvatskoj čuvali da me raja ne linčuje. A našima se radio doček. Neka, hvala Bogu!

Ali šta se slavilo? Jel' se to poraz slavio? Otkad to, Bog te vidio, to slavimo k'o Srbi!. Pa čestitke premijera i sve ono, pa, ljudi, mi smo ispali u prvom krugu! Gubitnici!

Španjolci su u finalu bili žustriji, brži, svježiji i to je presudilo. Jebiga, onaj Talijan dobije grč, istegnuće, što znači da je akumulacija toksina tol'ko nazočna da mišić više nema svoj elasticitet. I to je dokaz da nisu bili pripremljeni takmičarski. Nisu Talijani bili tol'ko loši, kol'ko su Španjolci bili dobri. Treba reć i da Španjolci igraju jednu igru koja im najviše paše.

To je za mene 'demode', ali boli njih ona stvar - prvaci su Europe. To mogu samo oni igrat na cijelom svijetu. Izvadi im Iniestu i još par igrača i oni to ne bi mogli igrat, kao što ni Barcelona nikad ne bi mogla tako igrat bez Messija. Evo Iniesta je proglašen najboljim igračem EURA i ja se s tim slažem potpuno.

Sad čujem kao neke komentatore koji govore da su Španjolci igrali kol'ko im je bilo dosta, da su tek u finalu počeli igrat. Ma bi im ku*** bilo dosta da Rakitić nije zapucao čisti zicer, ili da sudac sudi nama penal. Oni idu kući, idu u p... materinu, a mi smo prvaci! Pa Hrvatska je najbolja ekipa na svijetu! Ali nitko to ne vjeruje kad ovaj stari kreten to viče. Kažu, Talijani... Pa Talijane smo morali unakazit, nego smo povukli ručnu kočnicu, kao dosta nam je nula.

I novinari su tu jako krivi. To su najveće pi*** svijeta. Oni ovaj narod krivo uvjetuju, krive im naputke daju, a igrači se ponašaju tako kako im oni serviraju.

Ponavljam: Trebali smo bit prvaci Europe, a ne ispast u prvom krugu!, napisao je u svojoj kolumni za "sportski.net" bivši selektor BiH Miroslav Ćiro Blažević!

Di Kanio

Sebični Baloteli je egoista koji zaslužuje nekoliko šamara



Legendarni italijanski fudbaler a danas trener Paolo di Kanio oštro je iskritikovao ponašanje Marija Balotelija, naglašavajući da ga ne interesuju golovi "sebičnog egoiste" protiv Njemačke, kada se konstantno ponaša kao da se svijet vrti oko njega.

"Mario Baloteli je samo sebičan egoista koji zaslužuje nekoliko šamara. Protiv Njemačke je postigao dva gola ali sam na tom meču vidio čovjeka koji je jedva čekao kraj utakmice kako bi mu svi čestitali na potezima.

On nikada ne igra za tim, već samo za sebe. Vjeruje da se sve vrti oko njega. Od Prandelija je zaslužio šamare a ne pohvale", rekao je menadžer engleskog Svindona.

U odnosu na Balotelija, Di Kanio je izrekao niz pohvala na račun Antonija Kasana.

"Kasano je bio pun pogodak Prandelija. Bio je vođa, nosio je Italiju do finala", dodao je Di Kanio.